Nästa morgon så vaknade jag upp med en fruktansvärd huvudvärk, jag har nog inte varit med om något värre. Ögonen sved av det kraftiga ljuset från de halv neddragna persiennerna. Med hjälp av den lilla energin jag hade kvar så lyckades jag sätta mig upp, känslan av att känna sig jetlagad var inte speciellt trevlig. Inte många minuter efter att jag fått på mig kläderna för dagen så hörde jag andningar mot dörren.

Jag vände mig från spegeln och tittade stint mot dörren. Hade jag bara inbillat mig eller stod det verkligen någon där?

-         Hello? Frågade jag försiktigt

Tystnaden fortsatte att ta sin plats i rummet, jag ryckte lätt på axlarna.

-         You’re not alone…, sa en välbekant röst.

Jag vände mig hastigt om och höjde plattången som ett svärd, Taylor.

-         You! Sa jag och försökte låta så dramatisk som möjligt.

-         Yes me mohahaha, skrattade hon ondskefullt.

-         You scared the shit out of me, sa jag och lindade sladden runt plattången som sedan åkte ner i lådan.

-         I guess I’m sorry, svarade hon och flinade.

-         Of course you are, you should be, sa jag och sköt igen lådan.

Tystnade lade sig igen, jag gick till mina väskor som stod placerade i det högra hörnet, jag satte mig på huk och öppnade dragkedjan.

-         Why aren’t you say something, sa jag och tittade upp från väskan.

-         Maybe I like silence, sa hon och små log.

-         Haha maybe you does, svarade jag.

-         Are you hungry? We can go to starbucks if you want, tillade hon sedan.

-         Okay, but can you hold on a second? Frågade jag och min la mitt fulla intresse på väskan

-         Okay, sa hon ljust och spanade efter tecken på engagemang.

Efter att jag i princip vänt väskan upp och ned så hittar jag det jag sökt efter, mina Jeffrey Champbell skor.

-         Finally! Utbrast jag och pustade ut.

-         Great, C’mon! Började Taylor exalterat.

-         I coming, sa jag efter att hon sprungit ut.

-

Taylor sneglade mot mig. Där satt jag, helt obekväm i sällskapet av så många fans utanför, jag tog ett djup andetag.

-         Are you okay? frågade hon i rask fart efter att jag andats ut.

Jag höjde på ögonbrynen.

-         Yes of course, svarade jag och tog en klunk av mitt kaffe bara för att muggen skulle skymma mitt ansikte. I’m really fine.

Hon fortsatte med sin sneglande blick, sluta upp nu!

-         You’re not comfortable with all this, admit, sa hon och log försiktigt.

-         Mhm, nickade jag sammanbitet.

Hon tvekade lite men försökte utstråla så mycket självsäkerhet som möjligt.

-         We can go and shopping or something, försökte hon.

-         Or we can go home and start with the outfits for tonight, avbröt jag.

-         Oh my god, I have nearly forget it, skrattade hon.

-         Mhm…, sa jag och flinade.

Jag skulle nog vilja säga att vi hällde i oss kaffet ganska så snabbt med tanke på de pressande tankarna som hade samlats i mitt huvud. Jag sköt in stolen och vi båda gick iväg mot utgången. Taylor tog ett fast grepp om min handled och drog mig genom fans massan.

Poliser hade tryckt undan både paparazzis och fans, vi gled bara förbi dem smidigt och bra.

-

-         Are you ready!? Gormade Taylor från sitt rum.

-         Soon, svarade jag och tog en sista titt i spegeln. 

Någorlunda bra ut var det ändå, jag snurrade ett varv och sprejade på ett sista lager med hårspray, jag gjorde precis sådär som kända frisörer gör för att få volym i håret.

-         C’mon! Ropade hon igen och jag hörde ett par klackar slå mot golvet.

En strålande lång person stod i dörröppning.

-         You look gorgeus, sa jag och log.

-         You do, fyllde hon i.

-         Thanks, svarade jag sedan lättat.

-         Ready?

-         I hope so, svarade jag tystlåtet.

-         I hope so too, skrattade hon.

Jag tog det sista som låg på byrån, jag hade en liten pocket väska som jag skulle lägga mobilen, extra läppglans och lite andra saker. Vi färdades i en lång vit limousin till den så kallade galan, jag var rätt så nervös.

-         Just breath and smile, sa Taylor lugnande.

-         I’ll try, sa jag och log mitt bästa jag kunde.

-         There you go, a smile, sa hon och jag skrattade.

Jag hörde höga skrik utanför limon, den stannade.

-         You were born to be a star Eveline, log hon. Welcome back to people choise awards.

Jag log nickandes och den högra dörren öppnades, vi begav oss ut.

   -------------------------------------------------------------------------------------------------

Hjulen gav ifrån sig ett ljudligt gnisslande och dunsen när planet damp I marken väckte mig. Jag drog snabbt in luft och mina ögon slogs upp som persienner. En rush blandad av skräck och nervösitet bubblade fram. Jag var livrädd för att göra något fel, säga något fel eller i huvud taget låta något gå fel. Jag tittade ut från det lilla fönstret, utsikten över det ljusa New York var vacker. Även fast jag inte var inne i det så kallade ”Big Apple” ännu så visste jag att det skulle bli en upplevelse jag sent skulle glömma. Nicole gnuggade sina händer mot varandra. Hon var minst lika nervös som jag, vi båda var så spända jämfört med Mark.

-         Girls calm down, bedjade han skrattandes.

-         Hey, take it easy. I’m nominated to best female football player, I’m nervous if I want, flinade jag.

-         Pff, sure! Skojade han och himlade lätt med ögonen.

Jag nickade sarkastiskt men fortsatte sedan med att njuta av utsiktet. Vi rullade långsammare framåt och tillslut så stannade vi. Jag lutade huvudet lätt bakåt och bet mig löst i läppen, nu kör vi, Tänkte jag.

-         We have now landed in New York City, The time is eleven o’clock evening and its 23 ˚C. Thank you Mrs. Ross for your time and we wish you a great time here in the US, Bye! Hörde jag Caroline säga i mikrofonen.

Jag log för mig själv, jag började I och för sig vänja mig vid kändisskapet men att bli kallad Mrs. Ross det ville jag bara skratta åt. Jag placerade händerna på armstöden för att få mig en skjuts upp när jag skulle ställa mig upp. Sedan så tog jag min väska och pluggade in en av mina earphones i ett av öronen. Av någon konstig anledning så klickade mitt finger automatiskt på ”Heart Attack” av One Direction och jag log sarkastiskt. Inte för att de var dåliga men det känns fortfarande så himla fel att lyssna på dem. Det är dock något jag inte lyckats vänja mig vid. Min mobil plingade till igen och jag kollade messet.

Mum: ”I heard that you are on your way to The US, I’m so happy for you hun. Hope you got a great time and greeting from me! Love you:*”

Mitt leende utvecklade till ett mer lyckligt leende nu. Hon kom ihåg att jag skulle åka, det var så fint. Det var ju faktiskt cirka 3-4 år sedan jag drog från Irland och in till storstaden i England. Lindsay och Jordan var nu tretton båda två och självklart så hade ju Lindsay lyckats förälska sig i One Direction. Det är faktiskt lite lustigt att hon fortfarande inte fattar att Niall är en av fem killar i bandet, Pinsamt! Nej men hon var ju faktiskt ganska liten när hon träffade Nialler sist, hon var säkert bara åtta år. Jag och Niall hade ju några gräl som jag inte ens ville gå in på. Det var hemska gräl som var nära på att krossa vår vänskap totalt. Sådana minnen hög till i mig bara jag tänkte på dem.

Jag knappade in ett svar till mamma och stoppade sedan undan telefonen i fickan.

Eveline: ”Yes that’s true, I’m at the John F Kennedy airport right now. Thank you and I will, promise ;) Love u 2! Greetings from me and a massive hugs 2 u guys<3”

Jag gäspade stort men bet ihop så gått det gick även fast jag skulle få en rejäl jetlag senare. Nästa låt började spelas, Beauty And A Beat med Justin Bieber. Älskade verkligen honom. Hans röst liksom på något magiskt sätt stimulerade sinnet.

“Body rock, girl, I can feel your body rock” fyllde min hjärna.

Jag gick diggandes efter Mark och Nicole. Eller Nicole gick vid min sida och mark gick nästan dubbelt så fort som oss. Vi hade ett par säkerhetsvakter med oss också vilket kändes skönt. Ett par fans hade kommit fram och bett om autografer men det verkade ändå inte som om folk var så intresserade. Det hade så fullt upp med sitt eget att komma på plan och så.

Efter att vi gått ett bra tag så stannade vi av.

-         The limo arrives anytime, sa den ena och gjorde gester med händerna som skulle betyda att vi fick kliva in.

-         Thanks, We wish you a great time, sa Mark och skakade hand med dem båda två.

-         You too, svarade det med en mun och tog ett fast grepp om Mark’s hand.

Efter cirka 15 minuter kommer vi fram, fram till lägenheten som jag skulle bo i. Mark och Nicole åkte vidare, det skulle bo på hotellet några kvarter bort. Jag fick hjälp med att frakta väskorna till hissen.

-         Thank you! Tackade jag med en härlig brittisk accent och log brett.

-         You’re welcome miss, svarade han och log han också. You are from London right?

-         Yes I am, how did you notice? Frågade jag lite nervöst.

-         Your English, svarade han och jag andades ut häftigt men ändå så tyst så att han inte märket något. So I guessed that you’re from London, right?

-         Actually I’m from Ireland from the beginning, but yes I’m from London, skrattade jag roat.

Han skrattade artigt bara för att låta mig vara huvudpersonen.

-         You don’t havet to laugh, I just got so bad humor, erkände jag och flinade.

-         Okay haha, flinade han kort och tryckte in hissknappen, Det plingade till och hissdörrarna öppnades. Miss, sa han och gjorde samma gest som säkerhetsvakterna.

-         Thans, sa jag och drog in ett visst antal väskor, eller ja cirka två plus mitt handbagage.

Han log och vi vinkade sedan farväl när dörrarna långsamt stängdes. Jag suckade glatt och insåg att det här med vänner skulle lösa sig snabbt. Nu skulle det bara vara jag och Taylor i en hel vecka. Vad skulle vi hitta på? Kanske busringa som vi gjorde förra people choise awards, eller kanske sticka ut och festa. Nej jag var inte så himla mycket för fester, inte så länge sprit var inblandat. Många hemska minnen letar sig bara fram då, tänkte jag.

Jag stod och fantiserade, om allt. Tänk ändå att få leva som Taylor, helt oberörd av omvärlden och liksom sjunga sig igenom sitt liv. Det skulle ju vara hur skönt som helst. Men det är klart jag kan ju varken sjunga eller spela något instrument så vad är grejen liksom? Mina tankar avbröts av nästa pling från hissen. Det var våning 96, utsikten var obeskrivlig och tanken på att jag var flera hundra meter över marken gav mig kalla kårar. Jag hade alltid oroat mig för att 9/11 skulle hända igen, det spelade ingen roll alls var jag befann mig i världen, men just skyskrapor var hemska. Jag tog ett djupt andetag och började dra väskorna genom den långa korridoren, Nummer 13 var det.

-

Jag blundade hårt men tog sedan mod till mig och knackade på. Jag hörde några snabba steg inifrån och en ljuvligt vacker människa öppnade dörren, det bara skrek om henne. De blonda lockarna var perfekta till hennes hud nyans.

-         Eveline! Skrek hon och kramade om mig. Jag hann knappt svara för hon vred ur mig som en trasa.

-         Hi, utbrast jag hest när hon äntligen släppte mig, Hon fnittrade till lite.

-         Come here! Sa hon sedan och sträckte sig efter en av mina väskor. Hon fick tag i handtaget och jag bara nickade och följde artigt med. Why are you so shy Eve? Frågade hon och skrattade högt.

-         Shy!? Am I shy!? Sa jag och höjde rösten.

-         You were girl, you were, sa hon och blinkade. Follow me! Sa hon och skuttade vidare mot mitt så kallade rum.

-         You are suppose to live her swettie, sa hon och jag blev helt stum.

-         Are you kidding me? Frågade jag och jag hade en förvånnad minn målad i ansiktet.

-         Why should I kidding, this is your and just your room in one week, use it well, sa hon och flinade.

-         You are so disturbed do you know that, sa jag och skrattade.

-         Maybe, maybe not! Svarade hon med ett minst lika stort flin på läpparna.

-         Just shut up! Sa jag och rullade in den andra väskan. I hate this stupid bags, it’s two years old and so awful.

-         I think it’s cute, many memories I guess, sa Taylor och log.

-         Haha yes I think so, sa jag och tittade lite blygsamt ner.

-         You blushing babe, sa hon och drog in mig i en våldsam kram.

-         Noooo Taylor! Pep jag.

-         My sister should be happy that she have so fun already, sa hon och gnuggade om mitt hår.

-          Hey stop, it’s not fair! Tjöt jag skrattandes och hoppade iväg med henne runt midjan.

-         Never! Härmade hon min halvt brittiska dialekt.

Jag avbröt mitt egna skratt och hon tystnade där efter. Jag sneglade mot väskan och sedan mot Taylor.

-         What? Frågade hon och släppte mig.

-         Is the award tomorrow? Frågade jag.

-         Yes box, tomorrow night, excited? Frågade hon och flinade.

-         I’m so nervous, erkännde jag. Can I borrow a dress?

-         Of course, what size? Frågade hon och log.

-         Medium, svarade jag kort.

-         Okay, I see what I can do, flinade hon.

-         Yes please, sa jag med en perfekt brittisk dialekt.

-         What happend too your irish- cute accent? Frågade hon och gjorde blygt-barn-men-ändå-puppy-eyes-blicken.

-         I feld that it was time for a change, sa jag och puttade lätt på Taylors axlar för att hålla balansen.

-         Babe.., I like it! Sa hon och skrattade onskefullt.

-         You and brittish people, sa jag och himlade med ögonen sarkastiskt.

-         What? Utbrast hon och såg menande mot mig.

Jag gjorde nog samma blick för jag förstod inte vad hon menade, jag visste att det inte skulle börja bra.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Eveline’s perspektiv

-         Morning mrs Ross, log en av flygvärdinorna när jag klev om bord.

-         Hey, svarade jag glatt och försökte kika in mot resten av planet.

Nicole gick tätt bakom mig. Kamerablixtrarna skar i ögonen när man tittade mot dem. Även fast vi hade solglasögonen på oss så var det knappt till någon hjälp, Och ska jag  vara ärlig så tror jag inte att mina Ray ban’s skyddade mot solen alls. Då kan man ju snabbt konstatera att de inte skulle funka på kamerablixtrar.

-         Morning mrs Tune,  sa den andra flygvärdinnan.

-         Hi! Svarade Nicole och buffade lite på mig för att jag skulle gå in fortare.

-         Your manager is waiting inside Eveline, sa den första flygvärdinan som hette Caroline.

-         Thank you! Svarade jag och gick in till hytten eller nu vad man ska kalla det för.

Nicole följde efter mig en än gång. Caroline fick hjälp ut ifrån med att stänga flygplansdörren.

-         Finally! Utbrast Nicole och slängde sig i ett av sätena.

De var klädda i vitt skin precis som väggarna, Riktigt fint! Eftersom att inredningen var i ljusa nyanser så kändes planet mycket större. Jag satte mig i sätet mitt emot Nicole och gäspade.

-         Where is Mark? Frågade jag och blängde trött mot Nicole.

-         How should I know? Svarade hon och suckade.

-         Ehm… You are my agent Nicole, flinade jag och gjorde det bekvämt för mig.

Hon skrattade till.

-         I know, sorry! Sa hon.

Jag nickade och gjorde tummen upp utan att möta hennes blick. Jag tittade ut genom fönstret. Ja om bara ett par minuter så kunde man inte njuta av dessa underbara vyer i London längre. Fast att åka till New York City är ju inte så dumt det heller, tänkte jag.

Plötsligt hör jag ett handtag vridas ner. Jag ryckte till lite och min blick flög över mot en mörk brun trä dörr. Ut kom mannen jag sökt, Mark.

-         Eveline, darling! Utbrast han när han såg mig.

-         Hi! Sa jag glatt och reste mig upp.

-         I’m so glad that you are here, sa han och kramade om mig.

-         I’m glad to be here, svarade jag och kramade honom lätt.

Han släppte mig efter ett tag. Mark är snäll, en riktig dröm manager skulle jag vilja kalla honom. Han är riktigt proffsig och vet hur man ska bete sig mot andra. Men humör det har han, Det kan jag lova. Han har jobbat med alla, precis alla. Allt du kan drömma om bokstavligen. Tanken på hans stora intresse för unga är enormt, oändligt. Jag menar vart skulle jag vara nu om han inte hade marknadsfört mig så bra. Mark är faktiskt ganska ung för sin ålder som manager, trettionio år. Även fast jag är medveten om att han är min manager så är han som en andra pappa för mig.

-         Hi! Sa Nicole och gjorde en pilot vink.

-         Hey Nicole, sa han varmt och log.

Mark satte sig ner i sätet på andra sidan.

-         You’re excited, right? Frågade han och titta på mig.

-         Yes of course, but if I had to be honestly. I’m a little bit nervous, sa jag och mötte Mark’s blick.

-         It will go well, you’re strong! sa han.

-         I hope so, tvekade jag leendes.

Nicole log peppande mot mig. Hon är så hjälpsam, hon är som en syster för mig. Vi är liksom en ända stor familj. Apropå familj, det är verkligen sämst att jag inte kunnat ta mig till Irland. Jag känner mig bokstavligt talat hemsk. Jag har inte varit där på två år tror jag. Även fast jag och mamma hörs över telefon och sådär så är det inte samma sak. Jag suckade tyst för mig själv. Jag drog upp min telefon, ett nytt sms från Taylor.

Taylor: ”Hi again:) I talked with the Mark over the phone and he said that you guys were going to come about 24 hours. I’m so excited 4 this and the award on Saturday:D See ya later Eve

Jag log för mig själv men knappade snabbt iväg ett svar.

Eveline: ”Hi, Yes I guess he knows best haha x] Anyway, yes I’m excited 2… OMG!!! xx”

Klockan var nu 11:02 AM i London, det var sen förmiddag och snart kommer vi att lyfta från London’s flygplats. Jag pluggade in mina earphones i min telefon. Jag öppnade spotify och valde en playlist som jag kallade för Mixed up. Dessa två playlist som jag gav namnen happy och sad är raderade för länge sedan. Jag orkar inte med alla kommentarer. Jag scrollade ner till ”How To Be A Heart Breaker” av Marina and the diamonds. De var coola, jag älskade verkligen dem. Ja problemet nu när det kommer till musik så är det ju så att jag känner ju i princip de största och mest populära artisterna, One Direction, Taylor Swift, Olly Murs, Selena Gomez. Fast faktiskt så är det ju Niall som gjort så jag träffat Olly. Och Taylor så att jag har träffat Selena. Dock har jag inte träffat Bieber, men det kommer jag ju antagligen att göra. Jag gäspade till igen.

-         Are you tired? Frågade Mark och flinade.

Jag nickade blundandes.

-         I know its morning but I’m still tired for yesterday, sa jag efter ett tag.

-         Yes, I’m understood. You can sleep soon, the pilots it’s ready to leave London, sa han mjukt och log mot mig.

Jag log tillbaka och kände att nervositeten bara steg mer och mer. Men det var på ett bra sett. Jag kände mig äntligen kapabel till att lämna Great Brittian.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ledsen för dåligt uppdaterat, har varit ganska trött på sista tiden och skriver allt på word innan jag publicerar så det går liksom lite up and down if u get what I mean;). Nej men Kommentera gärna, era tankar uppskattas.

Yes I’m on my way 2 The US, I’m so happy! Or am I? /: Actually I have no idea. I met Nialler yesterday, It was fun. We ate dinner and that stuff. But only friends dinner haha:D Anyways I’m at the airport so about I don’t now… 10  minutes maybe I gonna go board at the plane:) Okay this is such a boring blog, I know. The funny thing is that No one eccept my colleagues know about my blog;) Nothing is secrets here haha;D Just read and enjoy, see ya guys got 2 text Taylor! / Eveline

   My outfit today;) 

Eveline: I’m at the airport:) xx

Taylor: Eveline gurlie! See ya later miss u so much;* xx

Eveline: Miss ya 2 babe!;*

Jag reste mig upp och Nicole vinkade hit mig till henne, Jag gick självklart dit.

-         Our plane arive at 11 o’clock, sa hon och log.

-         I know, sa jag och slängde en blick mot en liten kiosk.

Min blick fästes hårt mot en tidning.

-         Oh great, Ehm if we just…, började hon och jag började långsamt gå mot skyltfönstret.

Nicole märkte av att jag inte var särskilt fokuserad.

-         Are you even listen to me? Frågade hon men såg sedan vad jag själv sett.

Jag hörde att hon suckade, jag gjorde det samma. Att de verkligen inte vara kan hålla mun. Jag vill bara ta och knövla ihop var enda skit och bränna det med det samma.

-         Uhm I go and… buy one of these, sa jag och små pekade på tidningen.

-         Sure, you choose,  But hurry up, the time is wenting of! Svarade hon och viftade lite med mobilen.

-         Haha yeah, skrattade jag.

Jag satte på mig mina ray ban’s för att unvika uppmärksamhet och begav mig in. Jag försökte vara så smidig som möjligt, jag gick mot tidningsstället, tog en Cosmo Girl, gick mot kassan, betalade och gick ut utan problem. Det kändes skönt att bara kunna glida in och glida ut och att någon kände igen en. Jag och Nicole promenerade iväg mot gate 37,  Ja generös som Taylor är så skickar hon sitt privatyet till mig. Jag hade försökt övertala henne att jag skulle ta 1:A klass på någon mer normal flight, men nej. Hon hade envisats, envisats och envisats. Men det tackar man ju för i efter hand.

Niall’s Perspektiv

-         Nialler get up! Hörde jag Liam ropa.

-         No.., suckade jag och borrade in mitt huvud i kudden.

-         Get up, get up, get up! Ropade han gång på gång.

Jag hörde fler röster i bakrunden, antagligen Louis, Harry och Zayn.

-         I refuse! Ropade jag.

Det blev tyst igen, jag kikade fram med huvudet lite. Jag tittade ut över sovrummet, det låg lite kläder här och var men det kommer nog ligga kvar ett tag till. Jag blev fundersam, hur kan han försvinna på så kort tid? Jag klistrade på en trött men ändå förvirrad grismach i ansiktet.

-         Booooo! Ropar Liam rakt in i facet på mig.

-         Liam! Skriker jag och slår till honom med kudden.

-         Mohahaha!  Hörde jag honom skratta.

Han drog upp persienen med ett ljudligt drag. Ljuset skar sig in i mina ögon.

-         No, stönade jag och la kudden över huvudet.

-         Get up!... Now before I go and get a water bottle, sa han och flinade mot mig.

Jag muttrade och flinade tillbaka. Liam såg väldigt belåten ut över att fått mig några centimeter upp ovan för kudden.

-         C’mon this is not game, you maybe want see this, sa han seriöst och bet sig löst i läppen.

-         What? Sa jag och mitt flinande leende bytte snabbt skepnad från glatt till oroad.

Liam lutade sig mot dörrkarmen, han vinkade dit mig. Jag höjde på ögonbrynen.

What? Frågade jag igen.

Han vinkade dit mig på samma sätt.

-         Okay…, sa jag långsamt men betonade det förvånat.

Jag satt mig upp och tog på mig första bästa t-shirt, drog på mig ett par mjukis byxor och ett par sockar. Jag gnuggade mina trötta ögon med händerna när jag gick ut till killarna. Harry satt på en av stolarna vid köks ön  Han gav mig en ut stirrande blick. Jag tittade minst lika förvånat som förut, vad hade jag gjort?

-         Are they best friends!? Frågade han högt och pekade på dataskärmen.

Min blick flög mot dataskärmen. Först omslaget på Cosmo girl och sedan textremsan på den, ”Niall + Eveline = Secret crush!” Mina ögon växte säkert flera ögonstorlekar och inombords var det som på tecknad film, hackan damp i golvet. Men det visade jag ju förstås inte.

-         I have no idea, svarade jag och höjde på ögonbrynen samtidigt som jag satte mig på stolen framför datorn.

Jag visste att Harry inte riktigt kunnat släppa Taylor riktigt men att Eveline och Taylor kände varandra hade jag ingen aning om. Och bästa vänner! Jag gillar inte ens Taylor, hur kan man i hela friden skriva låtar om ens egna ex?

Jag scrollade ner lite på texten och skumläste igenom artikeln. Rubriken på omslaget hade ingenting med själva artikeln att göra, de falska små…

-         I told you, It’s not a game, avbröt Liam mina tankar och la armarna i kors.

-         Seriously! If they are like best friends, how do you think the whole Haylor thing is going to be, huh? Spädde Louis på.

Jag svarade inte. Jag fortsatte bara läsa. Tillslut så hittade jag ett stycke som var full av hemligheter.

-         Hey, Nialler can you please answer me? Hello? Frågade Louis och viftade med handen framför mitt ansikte.

Jag ignorerade det och började läsa högt.

-         Taylor Swift and Eveline Ross met each other at the People Choise Award2011 in the US. It started when they got seats beside each other. They were not so close to the stage so Taylor get really ennoyed about her seat… Actually she got one of the most badest seats for so famous people like her. Or yeah, she were VIP and nominated but that night she feld little like a Norm (Normal People), Maybe that was good for her. Eveline Ross were not so happy eighter. She were supposed to be closer to the stage too. Our question is just way they both were on wrong places. Anyway, they started to discuss about the whole seat-thing and then everything change. Taylor saw that Eveline were little like her but Taylor herself hasn’t told us about what they have in common.

“Eveline is like my little sister”, said Taylor in an interview last week.

Taylor won many prizes that night, best female artist, best album and best new single. But we could actually see that she was happy to be there with Eveline. Maybe that bad seat beside Eveline Ross was her best seat in her award life.

“Who was that girl you got seat beside?”

“Didn’t you know that? She’s Eveline Ross, the best, cutest, nicest friend ever!”, said Taylor backstage on People Choise Award.

Isn’t that cute? They are like sisters.

 And now it seems to be a new chapter in Eveline Ross life… But what’s so big everyone is talking about? Nobody knows, but for her it’s going to be an adventure for life.

Harry hängde med huvudet ner sjunket i sina händer.

-         How are you bro? Frågade Zayn och la handen på Harry’s axel.

-         Me or him? Frågade han tyst.

-         Both of you.., svarade han.

-         I’m like confused, svarade jag och höjde på båda ögonbrynen.

-         What do you think I am? Muttrade Harry åt mig.

Jag himlade lite med ögonen.

-         Didn’t you know something about that? Frågade Liam och tittade mot mig.

-         No, I had no idea, suckade jag och la ansiktet i händerna.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

LYSSNA SAMTIDIGT

Eveline’s perspektiv

Jag andades långsamt, men ändå kvickt. Jag kippade nästan efter andan. Hela jag var täckt av alcoholeserad öl, det stank. Det droppade sakta ner för min klänning. Jag stod bara och stirrade rakt ut i luften. Tårarna var nära alldeles för nära.

-         Maybe you should say something Zayn, skrattade Louis helt utan anledning det hörde jag.

Men det var som om jag inte var kvar i rummet för jag kunde verkligen inte få fram ett ord.

-         Eveline I’m so, so sorry! Ursäktade han sig.

Niall hade vänt sig om och fått tag i min hand. Jag svalde hårt.

-         I’m sorry! Sa jag och vände mig snabbt om, jag krockade in i Harry som stått bakom mig hela tiden, men som jag dock glömt bort.

-         Sorry! Sa jag tyst och mina steg blev betydligt tyngre än vad jag trott.

Något vill hålla mig tillbaka men jag bara kände att det bara var sekunder kvar tills tårarna långsamt skulle rinna ner för mina kinder.

-         Eveline!? Hörde jag någon ropa bakifrån mig.

Tårarna började pressa sig fram en efter en. Jag… Jag klarar bara inte av mer. Mina steg snabbades upp och jag började springa. Det var som om alla bara flög ur vägen. Ingen klängde på mig.

-         Eveline!? Ropade samma röst igen.

Jag fortsatte springa utan att vända en ändå muskel åt deras håll. Jag torkade försiktigt bort tårarna som lyckats pressa sig fram. Jag saktade ner och öppnade den mörka dörren. Den var fortfarande rätt så kall. Men jag tänkte väl det, att det var för bra för att vara sant.

Niall’s perspektiv

-         Oh shit! Utbrast jag bekymrat.

-         It’s okay man she will forgive him, promise, försökte Liam och la sin hand på min rygg.

-         I’m little wet, sa Harry och bet sig löst i läppen.

Mitt huvud sjönk långsamt in i mina händer. Där satt jag och hängde med huvudet.

-         I thought you were going to get her back, mumlade Louis och svängde med huvudet fram och tillbaka.

-         Just shut up Louis, This is serious, suckade Zayn.

-         Yes yes I know, fortsatte han.

-         Maybe it’s time for… you know who, to go home, mumlade Liam.

-         Who!  Want’s to know, utbrast Louis.

-         Oh god I going to lose the temperament, suckade Liam.

-         Me too, la Zayn till.

-         Why are we here if we should go home? Frågade Louis.

Liam Suckade tugnt.

-         Come on! Sa han.

Nej jag klarade inte mer. Jag reste mig upp. Jag kräver att få veta vad det är hon stack iväg för. Hon såg för rädd ut för att det skulle vara ja… att Zayn spillde ett helt glas öl över henne. Någonting är fel, men vad?

Killarna satt fortfarande kvar i fotöljerna och såg mig springa iväg. Det kanske var nog så bra att de inte följde med. Jag menar allt känns och är bara, ugh vad är det som händer?

Eveline’s perspektiv

Tårarna sipprade ner för mina nakna kinder samtidigt som kamerablixtrarna fästes rakt på mig.

-         Miss Ross is it true that One Direction is here? Frågade en man.

-         Just shut up! I got to talk to her, sa en kvinna och tryckte en mikrofon mot mig.

Jag försökte trycka bort den så gott det gick men hon frågade bara mer och mer.

-         So You are here with 1D, right? We heard that you and Niall ate dinner tonight, was it a date? Tell us! Sa hon och såg till att kameramanen filmade mig.

-         I got a question…, började jag.

-         Go ahead Miss! Utbrast hon snabbt.

-         If you just stand here and the cameraman here, pekade på vardera sida.

Kvinnan ställde sig på min högra sida och kameramanen på min vänstra.

-         Okay and now…, började jag.

Kvinnan tryckte mikrofonen mot mig igen.

-         Just shut up and leave me alone! Skrek jag och blixtrarna blev starkare och starkare.

Detta kanske inte var så smart ändå, mitt liv är upside down!

Niall’s Perspektiv

Jag sliter upp entré dörren och tittar stint runt i den varma sommar kvällen. Min min går från att vara orolig till frustrerad. Det är klart, det visste att vi skulle vara här. Hur dum får man vara, va? Jag små joggade bort mot papsen. Ja la handen för ansiktet bara för att få så lite uppmärksamhet som möjligt, men självklart så var ju den planen klippt.

-         NIALL! Utbrast ett par män i 40-års åldern kanske.

”Click” Click” Click”

Blixtrarna flög som över från Eveline till mig, där insåg jag att hon hade en chans att fly. Jag drog upp telefonen och skrev snabbt men missade några bokstäver.

Niall: ”Ruuuunnnnnn nolw!!!!!

Niall: *Now!

-         Who are you texting? Your Girfriend? The boys? WHO!!!?? Ropade reportrarna i mun på varandra.

Eveline: Thx!

Jag såg att Eveline lyckats dra sig iväg lite men det var fortfarande några paparazis efter henne.

Niall: how r u btw/;

Eveline: I’m f9…

Niall: Gr8 see ya!

Eveline: … Yeah.

Jag suckade för mig själv.

-         Damn! Skrek jag utan att ens tänka på att reportrarna var runt omkring mig.

De började dra sig mot mig igen.

-         What happend? Tell us, are you dating Eveline Ross? Frågade samma kvinna som klängt över Eveline.

Eveline’s perspektiv

Jag hörde Niall svära men bet ihop och fortsatte med raska steg mot vägen. Jag var fortfarande på Berkely Street men kunde inte se till en enda taxi. Jag suckade för mig själv, plötsligt hör jag ett fasligt tutande bakom mig. Jag vänder mig mot bilen, det är Nicole. Äntligen! Jag öppnar dörren till den svarta bilen snabbt och kastar mig in.

-         Oh my god, oh my god, oh my god! Upprepade  jag förtvivlat flera gånger.

-         Hey take it easy, what’s up? Frågar hon när jag har lugnat mig lite.

-         They are just… Ugh! Utbrast jag.

-         Ehm… You smell, alcohol do you know that? Avbröt hon.

-         Yes… Zayn he.., började jag.

-         Spewed over you or what, flinade Nicole.

-         No, If that happened I would cry seriously haha, flinade jag tillbaka.

-         So?

-         He spilled a beer over me, sa jag och suckade.

-         We got to go to the US tomorrow…, avbröt Nicole helt omedvetande om vad jag sa.

-         Tomorrow!? Sa jag och spärrade upp ögonen.

-         Yes Tomorrow! Svarade hon utan att titta på mig.

Jag suckade och lutade huvudet mot fönstret, why?

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kort jag vet men det har varit mycket med skolan och sånt så ni får klara er på detta även fast många inte är så intresserade av att läsa.

Eveline’s perspektiv

Både jag och Harry gled ut på dansgolvet. Så fort vi kom till den delen då Justin dansar i musik videon så körde jag samma dans steg, Allt utan till. Harry körde någon egen variant, men han hängde dock inte med i samma tempo som jag haha.

-         Are you dancer too or what? because you are really talented! Sa Harry och log.

-         Haha thanks, no it’s just a hobby, svarade jag och log tillbaka.

-         Okay, sa han glatt!

Samma cirkel som förut började bildas. Tre killar dansade lite mer hip hop stilat så de hamnade automatiskt i mitten. Jag och Harry ställde oss och tittade på. Jag klappade händerna och skrattade.

-         They are awesome dancers! Ropade Harry åt mig för att jag skulle höra.

-         Yes, svarade jag utan att släppa dem med blicken.

-         You should go there and dance, gav Harry som förslag.

Jag tvekade lite.

-         I don’t know…, svarade jag tveksamt.

-         Come on, it will be fun! Försäkrade Harry.

-         Ehm…, började jag.

-         We do it together, sa han sedan och log.

Jag andades ut långsamt.

-         Okay! Sa jag sedan och log tillbaka.

Harry tog min hand och vi gick in i ringen. När de såg att jag kom in så satte de på en ny låt, ”Levels”. Harry ställde sig mitt emot mig och vi gjorde oss redo. Eller jag gjorde mig rättare sagt redo. Till en början så rörde jag bara långsamt på händerna. De fick cirkulera runt mitt huvud och framför mig. Sedan tvär stannade jag. Jag gick runt lite och kände att takten började kännas bättre. Men sedan så… Körde jag!!! Jag hoppade lätt bakåt och gjorde lite mer avancerade robotrörelser, eller robotrörelser skulle jag nog inte vilja kalla dem för. De var lite mer stela dansrörelser. Jag körde på samtidigt som jag såg Harry stå och klappa händerna i ögonvrån. Han började backa undan när han såg att jag hade vant mig. Den lilla fjanten, det var bara tänkt att han skulle följa med mig ut där tills jag kunde dansa själv där inne. Jag skrattade för mig själv men fortsatte. De flesta stod som Harry och klappade och  hejade på mig men sedan så var det dags för grandé finalé, slut posen. Jag tvär slängde med håret och hade mina två händer just brevid huvudet. Jubel och stora applåder delades ut åt mig. Jag skrattade glatt när nästa låt började spelas, ”We live for”. Många höjde sina händer för att få göra ”give me five” med mig. Jag slog glatt tillbaka i dem och fick bara bra response.

-         Awesome show!

-         You were great Eveline!

-         I love you!

-         Thanks, svarade jag på alla kommentarer efter som jag knappt kunde höra mig själv prata.

Jag började leta efter Harry med blicken men jag hittade honom inte, jag suckade för mig själv.

-         You were amazing! Hörde jag en röst bakom mig, Harry.

Jag vände mig om.

-         You leaved me, that’s not fair! By the way thanks, Påpekade jag och petade hårt på hans axel.

Han skrattade åt mitt svar.

-         Come we go back to the other, sa Harry och la sin hand på min rygg och började fösa mig framåt.

Jag ryckte på axlarna och följde med.

-         Sure! Sa jag snabbt och enkelt.

Han log mot mig samtidigt som vi gick tillbaka.

Niall’s perspektiv

Jag såg att Zayn var på väg tillbaka. Han hade sex stycken öl flaskor i händerna, eller mellan fingrarna skulle jag nog vilja kalla det. Otroligt att han ens klarar av att gå me dem, jag menar det känns som han kommer tappa dem allihopa. Tillslut får han fram alla på bordet framför oss.

-         Nice job bro! Utbrast Louis självklart.

-         Haha thanks, svarade Zayn och flinade.

-         I thought you were going to losing them to the floor, sa jag.

-         I got skills enaugh to make it better than your story, sa han och petade till mig på min axel.

Jag skrattade bara åt hans svar, det fanns inget annat passande att göra.

-         Have some one a bottle opener? Frågade Liam och tog emot en av flaskorna.

-         Yes here, svarade Zayn och kastade den mot honom samtidigt som han gav mig den öppnade ölen.

-         Thanks! Tackade jag och petade tillbaka på hans axel.

-         No problems, sa han och flinade mot mig.

Jag nickade sarkastiskt samtidigt som jag grimascherade mot honom när han vände bort huvudet. Louis skrattade åt mig när han såg mig, Liam öppnade Louis öl och slöngde den tillbaka till Zayn.

-         Thanks for borrowing, sa han.

-         You’re welcome, svarade Zayn utan att titta upp. Han öppnade Harry’s och Eveline’s flaskor, sedan sin egen.

En kypare kom med några glas efter som Zayn hade haft fullt med att balancera flaskorna till bordet förut.

-         Here is the glasses, sa han och ställde dem på bordet en efter en.

-         Thank you, tackade Zayn och kyparen gick iväg igen.

Zayn började hälla upp sin öl i sitt glas, Han lät de andra vara. Jag sket i det och drack direkt ur flaskan. Jag var för lat för att bry mig, det verkade Louis också vara. Men Liam hällde dock upp i sitt glas också.

-         Come on, I actually asked about glass to drink from…, började Zayn.

-         Come yourself, we choose well themselves, avbröt Louis.

-         Okay okay, calm down! Medgav Zayn sedan.

-         Great! Flinade Louis.

Plötsligt började jag höra några bekanta röster komma bakom oss, Antagligen Harry och Eveline. Jag vände mig snabbt om, Harry höll sin hand på Eveline’s rygg. Av någon märklig anledning kände jag mig svartsjuk. Det liksom högg till i magen gång på gång, usch jag hatar den känslan. Den har börjat komma tillbaka nu efter att jag lämnat Mullingar, vad är det med mig.

Zayn’s perspektiv

Niall hade  kvickt vänt sig om, varför vet jag inte men jag fortsatte i alla fall att snacka med Louis och Liam.

-         What are you talking about, you talks shit all the time! Avbröt Louis både jag och Liam.

-         What?... Wait what i don’t get it, what is crap? Frågade Liam och tittade oförståend mot mig.

-         I was about to ask the same question, sa jag och tog en klunk från glaset.

-         You talked about some one… I don’t remember! Sa Louis sedan.

-         Okay…, svarade Liam tveksamt.

Ja nu var det i alla fall klart, Louis ska inte ha en öl till, Det räcker! Jag ställde mig upp och tog hans glas ifrån honom nu när jag äntligen fått honom att hälla upp.

-         That’s mine! Utbrast han men släppte ändå.

-         It’s enaugh! Sa jag och gav Liam en blick som skulle mena att han själv skulle hålla et koll på sitt eget glas så att Louis inte skulle försöka på tag i hans glas.

Liam nickade som svar. Det var ju inte precis någon idé att låta det stå kvar på bordet så jag beslutade mig för att gå iväg med glaset. Niall satt fortfarande och blängde mot Harry och Eveline som tydligen var på väg tillbaka. Men när jag skulle vända mig om så insåg jag att de var närmre än vad jag hade uppfattat. Eveline flämtade till. Men det var redan försent, jag hade spillt öl över hela henne, och inte nog med det. Detta kommer skrivas om i tidningen till någon helt annan historia det är jag övertygad om.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-         I’m Harry, 18 years old… Eeh yeah that’s me, oh aftername “Styles”, sa han och smilade.

Jag skrattade åt hans lustighet. Det samma var det för den mörkhårige av dem. Vi båda verkade ha dålig humor.

-         I’m Zayn Malik, 19 years old, sa den mörkhårige och log.

Jag bekräftade det med en nickning.

-         I’m Louis, Louis Tomlinson, 20 years old! Utbrast han glatt.

-         But his more like a teenager, believe me! Övertygade Harry.

-         Okay, skrattade jag.

-         And I’m Liam Payne, avbröt den kort snaggade killen.

-         Okay, nickade jag.

-         And I’m 19 years old too, la han till efter ett tag.

-         I understand, sa jag och flinade.

-         Yeah…, sa han flinandes tillbaka.

Det blev tyst, pinsamt tyst faktiskt.

-         So how do you know Niall? Frågade Louis tror jag att han hette.

-         We…, började jag och tittade mot Niall.

-         That’s a long story actually, fortsatte Niall.

-         Yes, Our mums knows each other, we been friends, we came in same class in highschool, Had a lot of fun, I leaved Ireland, started to study on Oxford, then I started with football… I go home to Ireland, we met at subway, talked and then he told me about X-Factor…, började jag.

-         And the girl right there, tillade Niall och pekade på mig.

Killarna tittade intresserat mot mig och Nialler.

-         She told me about Manchester United and then every thing just change, end of the story haha, fortsatte Niall.

-         Yep, that he said! Flinade jag leendes.

-         Interesting story! Sa Louis och såg väldigt angaskerad i den lilla livs historian.

Jag skrattade åt honom. Han verkade ju vara hel knäpp, helt vrickad precis som Nialler. Undrade just varför det hade klickat så bra i bandet, tänkte jag och log för mig själv.

Liam’s perspektiv

Jag kände hur mobilen vibrerade till. Jag kollade det nya messet, det var från Danielle. Jag saknar henne så sjukt!!!

Danielle: Miss u hun!<3<3<3:( xx

Liam: Miss u 2 babe:(

Danielle: Luv u!

Liam: Ily 2!:)

-         Can you please be little social? Frågade Louis tillslut.

Jag tittade upp.

-         Oh sorry! Ursäktade jag och klistrade på ett smile.

Louis suckade sarkastiskt men ändå skojande, allt var som vanligt med honom. På skoj humör som alltid. Harry, pratglad och charmig som vanligt, Zayn helt skrattfärdig av Louis. Livet är verkligen på topp nu. Alla är glada, till och med Nialler. Bara att han kommit hit med Eveline i kväll sprider sånn glädje från hans håll. Det kanske finns något där trots allt.

Louis diskuterade något med Harry angående något vad de hade slagit vad om.

-         I won because you cheating all the time, anklagade Louis Harry och skrattade högt.

-         No I won… Everybody saw it! avbröt Harry.

Jag flinade sarkastiskt.

-         No one of you won, that’s because I won! Sa jag.

De båda två slängde sina blickar mot mig.

-         How could you won Liam!? Frågade Harry och knäppte händerna.

-         Yeah how could you won smartboy!? Fylde Louis i.

Jag hörde att Eveline skrattade åt dem. Det var faktiskt lite roligt.

-         I won because you were too busy to discuss about who won, sa jag och blinkade åt dem båda.

Zayn brast ut i skratt igen fast den här gången tillsammans med Eveline. Det var på gränsen till att de grät, så mycket skrattade de.

Niall’s perspektiv

Eveline satt och skrattade tillsammans med Zayn. Kul var det efter som Louis och Harry verkade för en gång skull vara på samma sida när det gäller ett vad. Liam såg lite försvarslös ut så jag är ju tvungen att göra någonting.

-         We’re all winners! Sa jag sarkastiskt.

Eveline och Zayn skrattade mer och mer. De kippade efter andan flera gånger om.

-         Bullshit! Utbrast Louis och skrattade.

-         Yes! Höll Harry med.

-         Actually yes it is, tillade Liam sedan.

-         I was forced too say something, flinade jag.

-         Yeah we know, we just kidding! Sa Harry och gjorde tummen upp av ingen andledning alls.

-         Haha okay, svarade jag leendes.

-         Yes! Sa Louis glatt.

Nästa låt började spelas, det var Beauty and a beat. Den låten är verkligen jätte bra, faktiskt bland mina personliga favoriter. Men jag var inte ensam om den åsikten.

-         Oh god I love this song, It’s Beauty And A Beat…, Justin Bieber! Utbrast Eveline.

-         Yeah it is, svarade Harry snabbt.

-         I know his awesome, sa jag bara en kort stund efter Harry.

Eveline nickade. Hon reste sig upp en kort stund efter.

-         Is someone coming with me and dancing? Frågade hon glatt.

Ingen av oss var på riktigt dans humör så jag själv skakade på huvudet. Fast i för sig Harry som alltid, vill ju festa all the time haha.

-         I can follow! Utbrast Harry snabbt.

-         Okay, some other? Frågade hon sedan.

-         I stay here, sa jag och lutade mig tillbaka.

-         Lazy ass! Flinade jag.

-         Yes I know! Svarade jag och flinade tillbaka.

Liam skrattade tyst precis som Louis. Zayn hade fått i uppdrag att beställa in dricka så han var på ett annat uppdrag. Eveline och Harry började gå mot dansgolvet, Eveline verkade verkligen vara på topp humör.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Niall hade dragit sig in i diskutionen mellan Liam och Harry. Jag själv satt bara och tittade mot folkmassan.

-         She’s really hot! Sa jag tills slut och killarna blev tysta och tittade på mig.

Niall’s blick var verkligen speciell. Någonting pågår mellan dem två jag är säker på det, tänkte jag.

Eveline’s perspektiv

Äntligen hade jag tagit mig ifrån den där massan, massan av stupfulla killar. Jag såg att Niall satt med några killar längre in så jag försökte så gått det gick att dra mig ditåt. Nästa låt började spelas ”Llove”. Den är lite irriterande efter som den är så seg i början men den blir ju så mycket bättre i mitten. Jag fortsatte mot killarna men jag blev tillslut bortdragen in på dansgolvet. Det var några tjejer i min egen ålder som dragit mig in där. Jag skakade på huvudet och försökte gå där ifrån men det fortsatte bara.

-         Please just one song, dance for us please you’re so awesome! Skrek de åt mig.

Jag suckade lite men tittade sedan bort mot bordet där de satt. En låt skadar väl inte… Eller? Jag blundade lite men insåg att de ändå skulle få som de ville.

-         Sure, one song! Skrek jag så att det skulle höra.

-         Yes! Thank you so much… We love you!!! Ropade de tillbaka.

Jag log och det började bildas en ring i mitten av lokalen. Feed the Dada började spelas och jag stälde mig i en start pose. Jag andades ett djupt andetag och började sedan röra mig långsamt. Många började klappa händer och heja på mig. Dansa är ju ingen konst det är ren skicklighet.

Niall’s perspektiv

Musiken började dunka igen, herre gud att de inte begriper att man blir döv här. Jag suckade tugnt.

-         How are you Niall? Frågade Harry när han hörde min tunga suck.

-         Eeh… What? Frågade jag helt omedvetet när min blick fortfarande var fäst på högtalarna.

-         How are you? Upprepade han.

-         I’m good, you? Frågade jag utan att släppa dansgolvet med blicken. Efter ett tag ställde jag mig upp och funderade på vad de höll på med där nere. Det var som om… En stor ring, eller något.

-         Okay, svarade han men följde mig ändå med blicken.

-         Shall we go and check what’s going on down there? Frågade jag efter en stund.

Både Louis och Harry’s blickar fästes hårt mot mig. Liam sitter som vanligt fastklistrad med sin mobil och messar med Danielle. Killen är för sjutton inte lika social som vanligt, fast det är väl så när man är kär haha, tänkte jag.

-         Sure, flinade Louis och tog sig långsamt upp från fotöljen.

-         I follow, tillade Harry.

-         Just shut up! Skojade jag och boxade till honom på armen.

Han smilade ett stort och brett smile, dock lite retande men det var ändå ganska kul. Jag fick ur mig ett passande skratt. Harry skrattade han också. Jag, Harry och Louis började började bege oss ner till dansgolvet. Liam skulle komma efter oss snart det lovade han. Det var lite svårt att se men efter ett tag lättade det lite. Någon dansade där inne det förstod man ju men vem det hade vi ingen aning om. Personen rörde sig väldigt graciöst och var lätt på fötterna. Tillslut så fick jag en leende blick mot mig. När jag såg vem det var så log jag tillbaka.

Eveline’s perspektiv

Jag fortsatte dansa, jag såg Niall i ögonvrån. När jag mötte hans blick log jag, han log tillbaka. Plötsligt så började tjejerna dansa med. Fler och fler joinade oss, vi skrattade och hade roligt. Men tillsist så kunde jag smita undan. Killarna hade gått tillbaka till fåtöljerna så jag fick bege mig dit själv. Jag såg Niall sitta och prata med någon med lockigt brunt hår.

-         Hi! Sa jag snabbt och stod kvar några steg från Niall’s fotölj.

-         Hey! Utbrast en av killarna som satt mitt emot Niall.

Niall vände sig om och sa hej.

-         Hi!

Jag log lite.

-         Do you have room for one more? Flinade jag.

-         Yes of course! You can take my place, sa killen med lockarna och reste sig upp.

Jag skrattade till lite.

-         Thanks! Svarade jag.

-         You’re welcome I guess, flinade han.

Jag log som svar.

-         So you are… The Wanted, flinade jag.

De alla fem gav mig förvånnade blickar. Den mörkhåriga brast ut is skratt med killen som hade lockigt hår.

-         No… Wait it was One Direction, la ja sedan till flinandes.

-         Niall are you sure that this is your best “girl” friend? Frågade en av killarna och flinade.

Den mörkhåriga killen fortsatte skratta, och skratta och skratta. Han hade ett riktigt härligt skratt faktiskt.

-         Yes, this is Eveline, svarade Niall och log mot mig.

Jag log tillbaks ett litet påklistrat smile.

-         We know, footplayer in Manchester, sa han som satt mitt emot  mig och Nialler.

Niall började skratta. Där emot hade den mörkhårige lugnat ner sig lite.

-         I saw you on television this morning, sa killen med kort snaggat hår.

Jag nickade glatt.

-         This feels little awakard, I mean you guys know me but I don’t know you except Nialler, sa jag och bet mig löst i läppen.

-         It’s okay haha, skrattade den lockige av dem.

Resten av dem inklusive Niall skrattade lite åt mig.

-         You already know me so I don’t introdoce myself, sa Niall och flinade mot mig.

-         Haha, no! medgav jag skrattandes.

-         Okay, who shall start? Frågade Niall sedan.

-         I can start! Utbrast den lockige exalterat.

Jag nickade och log mot honom som svar.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------